Social kyla i Stockholm
Läser i DN (sid 22 papperstidningen) om att det är svårt att lära känna Svenskar i Sverige. I utlandet går det bra men i Sverige kan man bara prata med "okända" Svenskar när man är full (på pubar etc).
Jag tror inte att problemet är Sverige, som DN tycks tro. Jag har inga problem att lära känna folk på de orter jag bott och i övrigt vistats i, tex Uppsala, Enköping, Örebro, Göteborg, Malmö mfl, mfl men i Stockholm så var det riktigt svårt i början.
Bl.a så försökte jag att lära känna en tjej i Stockholm, som jag träffade på och föreslog en kopp kaffe på ett fik. Svaret jag fick var "- Nej det går inte". "- Varför?" undrade jag och svaret var gåtans lösning: "- Jag känner ju inte dig".
Stockholmare, som det visade sig åtskilliga gånger, vågar inte lära känna folk de inte känner, såvida inte någon de känner presenterat en, för då är man tydligen "ok".
Nu är det dock inte något problem för min del - jag upptäckte nämnligen snabbt att det gick att börja tala med och lära känna vissa personer. Det de hade gemensamt var/är att de är inflyttade. Så problemet verkar bara vara infödda Stockholmare.
Lustigt att inte DN insett det egentliga problemet men de är antagligen allt för Stockholmscentrerade för att kunna klura ut det egentliga problemet: Det är inte Sverige och Svenskarna som är problemet - det är Stockholmarna som är problemet.
Skrivet av Mats @ 20:34 (MET)
6 Kommentarer:
Stämmer bra. Jag är visserligen infödd stockholmska, men jäklar vad vissa är upptagna med att upprättahålla någon slags image i den här stan. Svårt tränga in under ytan på folk. Å andra sidan är folk inte så farliga när du väl lärt känna dom.
Håller helt med dig Mats. Jag har samma erfarenhet. Det är inga problem att lära känna folk i andra delar av landet, och som du påpekar, massmedia vet knappt att det finns andra delar i landet än Stockholm, såvida inte någon mördas där förstås eller det begås spektakulära rån, för det ger ju rubriker!
Jag känner igen det du säger, mats, trots att jag föddes i Stockholm så tråkar de flesta stockholmare ut mig. De är så himla rädda för att inte vara creddiga och rätt att de låser sig själva. En intressant sak jag upptäckt är att så gott som samtliga mina vänner har föräldrar födda utanför Stockholm. Känner mig som en göteborgare i exil.
Fast när jag flyttade till Stockholm var det just för att jag tyckte att här går det lätt att snacka med folk, folk här är öppna och nyfikna.
När jag bodde ett år i Jämtland blev jag inte hembjuden till mina jämtska kollegor på tidningen en enda gång.
Alltså, var jag så skrämmande?
De enda som bjöd hem mig var göteborgarna som bodde där.
RS
kulturbloggen.com
Jag tycker tvärtom att de som är mest rädda för att inte leva upp till sin stockholmska image är de inflyttade smålänningarna. De som hänger vid stureplan och försöker flasha med sina häftiga jobb och coola lägenheter.
Men å andra sidan är min största erfarenhet av riktiga stockholmare de som bor i förorten så begränsar man stockholm till innerstan så stämmer din beskrivning säkert.
Kul att ni kommer med lite "divergerande" kommentarer. Det är uppenbarligen inte svart eller vitt (lätt eller svårt) i det här fallet.
Det kan ju bero lite på hur man själv är också och det finns ju folk av alla typer, så varför skulle inte en del inflyttade försöka agera 08:or? Fast numera är ju 08:orna så mycket mer än Stockholmare, så hur ska man definiera en Stockholmare numera? "Innanför tullarna" kanske, fast så lätt är det ju förståss inte...
<< Hem