Skadeglädje - vår tids enda sanna glädje?

I den här omgången av Blogstafetten, så har jag fått rubricerade ämne av Candia, som själv skrev om ämnet "Hur jag skulle tillbringa tiden om inga filmer, ingen tv och ingen dator fanns under en vecka".


Det är ju lätt att börja med att konstatera att skadeglädje verkar orsaka de flesta skratten numera. Jag kan ju ta ett exempel:

"Det handlar om NN, som skulle hålla tal inför hela sin skola på en skolavslutning. Han var väldigt nervös men stod då slutligen längst fram i aulan och höll sitt tal. NN undrade säkert varför folk höll på att skratta sig fördärvade men började sitt tal. Det finns dock ingen som minns vad han egentligen pratade om och han kom inte heller så långt innan rektorn springande kom fram till honom och drog ut honom från scenen.
NN var snyggt klädd i skjorta och slips men hade glömt bort att ta på sig byxorna."

Som med alla andra "historier", så skrattar givetvis de allra flesta som får höra en sådan här historia för första gången, särskilt om man vet vem NN är.

Men är då skadeglädjen den enda sanna glädjen? Nej, skadeglädjen är ju relativt kortvarig och "sann glädje" anser jag varar länge. Sann glädje kan exempelvis vara ens tro eller att man lever ihop med någon man älskar, ens barn, ens husdjur eller en speciell plats där man gillar att vara.

Helt enkelt något man kan tänka på ofta och bli glad av att tänka på och ofta blir varm inombords av att tänka på (vilket man ju knappast blir av en skadeglädjeshistoria, som ju snabbt blir rätt tjatig).

Så jag tycker egentligen inte att skadeglädje har något med "glädje" att göra, utan det är enbart ämnat att locka till skratt. Skadeskratt skulle i mitt tycke vara ett bättre ord. Riktig glädje har oftast inget med skratt att göra, utan skapar en "glad känsla" istället.


Nu lämnar jag vidare stafettpinnen till Svensson Svensson med ämnet "Varför Sverige vore bättre utan Stockholm".