Tivedens nationalpark

Att bevara ett naturområde för oss nu levande och för de som kommer efter oss är klokt. Det gäller ju att passa på att bevara när vi har chansen.

En nationalpark, eller annat naturområde måste dock skötas för att det ska vara tillgängligt för oss människor och för att det man vill bevara ska vara kvar.

I går besökte jag Tivedens Nationalpark och närmare bestämt en plats kallad "Vitsand". Vid stranden blåste det lite väl bra. Jag bestämde mig för att gå stigen mot Tärnekullen med "utsiktsplats" och "grottor", vilket lät bra.

Enligt skylten kunde man välja på 0.7 km och 0.9 km och jag valde 0.7 km och tänkte givetvis gå runt.

Stigen var dock besvärlig att gå pga att klippblock trillat ner och dessutom hade en del träd trillat över "stigen".

Varje gång jag lyckats ta mig förbi ett besvärligt avsnitt tänkte jag, "det kan inte bli värre" men det kunde det, gång på gång. Vid stupet så övervägde jag allvarligt att gå tillbaka men tanken på alla hinder jag lyckats ta mig förbi innan kändes ju inte kul och stupet var kanske det sista hindret?

Så jag var helt slut när jag väl kom upp på utsiktsplatsen. Midsommaraftonens värme var kanske lite väl bra för den här typen av aktiviteter, Puh! Nåja det var ju bland annat motion jag var ute efter men att det skulle vara så besvärligt med stup att ta sig över hade jag ju inte tänkt mig.


Så har du barn eller inte rör dig så bra, så undvik stigen med 0.7 km. Från höjden och neråt gick det däremot bra att ta sig fram. Grottan, egentligen en "tunnel" under ett klippblock kändes väl inte såå inspirerande men "taket" låg ju i vart fall kvar när jag gick/kröp under. För den som undrar: Nix, det finns ingen annan väg om man inte vill gå/krypa under klippblocket, utom den vägen jag kom och den vill jag ju inte rekommendera.

Nåja, väl nere vid stranden igen, så njöt jag av den svalkande blåsten. Precis vad jag behövde.